Eftersom Vattenfall World Stockholm Triathlon blir min debut vill jag förbereda mig så grundligt som möjligt. Det är en stor tävling och det är säkert lätt att bli stressad av alla människor och festligheter. I slutändan vill jag att min mentala styrka och fysiska prestation ska vara det avgörande – inga yttre omständigheter ska få störa. Därför vill jag träna så mycket som möjligt på växlingar och även fylla min kunskap till max vad gäller klädval och utrustning. Jag skulle skjuta mig själv om loppet föll på grund av någon teknisk detalj!
Respekt för alla detaljer
För mig är triathlon en stor grej. För två år sedan kutade jag bara 800 meter åt gången, för ett år sedan köpte jag en damcykel och för tre månader sedan tog jag mitt första crawltag. Jag är skraj så jag gråter ibland. Och som sann hästmänniska vet jag att framgång inte kommer av sig själv. Men har man respekt för detaljer och jobbar långsamt mot ett fast mål, då ta mig fan kan man lyckas! Och mitt sinne för humor och självdistans säger mig att jag kommer REGERA om det är så att jag springer in i mål som sista triathlet i sällskap av följebil och applåder.
Triathlon är en stor grej, ekar det i mitt huvud. Triathleter är muskleberg med pannben som Ola Skinnarmo. Min triathlonfadder Anne tycker annorlunda. Hon tycker att triatleter är nallebjörnar som äter äppelpaj! Hon har ett hjärta av guld. För ett par veckor sedan tyckte hon det var dags att utöka min säkerhetszon så hon tog med mig till en duathlonträning hos hennes kompisar i Vallentuna.
Det var Annes klubb Väsby Triathlon som sågs hemma i Robert och Lenas villa. Bland studsmattor och barnleksaker hade de riggat upp ett växlingsområde på tomten. Min hybrid "Gula blixten" lös bland alla räserhojar och rymdskeppsliknande tempoåk.
Jag var ruskigt nervös. Jag hade målat upp en skrämmande bild. Skulle jag bli hånskrattad åt när jag rullade fram min hybrid? En tjej frågade vad jag hade för fler cyklar hemma, och när svaret blev "damcykel" höjdes inget ögonbryn. Däremot kom fler deltagare fram och började generöst dela med sig av tips och trix och svåra ord förklarade de vad de betydde utan att jag behövde fråga. Alla var superbussiga och måna om att jag kände mig välkommen.
Praktiska tips och regler:
- cykeln ska hängas åt vartannat håll
- jag får inte röra cykeln utan hjälmen på mig
- dragskosnörning på skorna är guld värt
- man får inte slänga hjälmen på marken
- det kan vara bra att stå på en handduk så jag inte blir blöt om fötterna.
Själva träningen gick till så att vi sprang 1 kilometer, cyklade 3 kilometer och sprang 1 kilometer. Sen tog vi paus och väntade in alla innan vi körde igen.
Jag märkte att jag blev tyst och fokuserad i växlingarna och även att jag blev ivrig och tog ut mig för fort i löpningen.
Hoppa upp på en fräsig hoj och glassa iväg
Jag fick testa Annes cross ett varv och det gav mig en tankeställare. Jag har funderat på att hyra en räser i sommar. En vassare hoj känns ruskigt mycket bättre på flack mark, men till syvende och sist står loppet mellan mig och mina gluteus maximus. Och det är ta mig fan inte att bara hoppa upp på en fräsig hoj och glassa iväg. Det är mer coremuskler, rygg och balans som måste vänjas in. Så jag ska fundera på hur jag ska lägga upp cyklingen i sommar.
Avslutningsvis rundade vi av dagen med gudomlig äppelpaj och kaffe. Medan vi stod och lät svetten torka i solen visade det sig att folk hade deltagit i både SM, IM Hawaii och det ena med det tredje. Riktiga rivjärn alltså! Men de kändes inte så farliga när de stod med en kanelbulle i handen och en unge på höften i trädgården i Vallentuna.
Bilden: Hasse, Emma, Åsa, Theresia, Malin, Anne, Boris, Angéla, Anna, Niklas, Henrik, Håkan och Martin.