Sen dess har min metod varit att simma korta pass ofta, ofta, ofta. För att underlätta för muskelminnet och min lilla hjärna så har jag slutat så fort jag har fått in rätt känsla i bassängen. På det sättet har jag alltid gått ifrån simhallen med ett leende och jag har kunnat bearbeta den trevliga upplevelsen till nästa simpass.
Vecka efter vecka har jag haft fullt fokus på strömlinjeformen, höftens rörelse och alla små detaljer som avgör känslan i vattnet. 25 meter. Paus. 25 meter. Paus. 25 meter.
Mina tränare Hasse och Henrik på Medley Mörbybadet har gett mig uppgifter som har fått mig att känna mig som en överaktiv men disciplinerad Bordercollie i djup fokus på sin uppgift. Hjärnan har fått arbeta hårt på att lära sig det danslika rörelsemönstret i vattnet. Jag kan inte säga att jag är någon stor begåvning, men min motivation och ambitionsnivå är ta mig fan enorm!
Utan totalt haveri
För tre veckor sedan testade jag, på skoj, att simma 10 minuter i sträck. Jag blev illamående och satt och stirrade katatoniskt i cafeterian efteråt. Men jag fixade det! Självförtroendet sköt rätt upp i himlen!
Ett simpass i Tibbles 50 meters bassäng flöt förbi, och sen satte jag min första tusing. Och för ett par dagar sedan krigade jag ihop 1850 meter tillsammans med min nyvunna träningskompis Malin - men den här gången utan total haveri efteråt.
Sky is the limit! Vad mer kan jag lära mig...? Jag har en hemlig dröm om att lära mig klarinett och spela med i ett Balkanband som i filmen Svart katt vit katt. Det kanske blir nästa utmaning? Ha, ha, ha! Näää, jag håller mig till triathlon. Det får vara nog för förortsmorsan.
/Theresia