När jag skrollar igenom mitt Instagramflöde ser jag en bild på Uta Pippig. Hon springer med uppsträckta armar och mensblod i skrevet när hon vinner Boston Maraton 1996. Jag tänker att hon måste ha ett enormt fokus som kan behålla skärpan trots att blodet rinner. Jag vet nämligen själv hur det är att försöka prestera när jag blöder som en stucken gris och jag skäms och är rädd för att det ska märkas.
Jag googlar på Uta Pippig. Hon har vunnit nio maratonlopp. Den andra träffen på hennes namn har titeln "Five of the Most Disgusting Marathon Pictures Ever". Där är bilden på Pippig med mensblod i skrevet. Sökresultaten efter handlar om hennes prestationer.
Det finns förvisso inget tvång på att allt som är naturligt måste vara socialt accepterat, eller hur? Jag går till exempel helst in på toaletten när jag ska bajsa, om vi säger så. Jag skulle till och med föredra att gå in på en Bajamaja under ett maraton för att bajsa. Kalla mig pryd, men sån är jag! Men däremot vill jag helst undvika att döma folk som gör annorlunda.
Efter att jag fick barn för tre år sedan förvandlades min menstraution till en blodröd syndaflod. Och vi snackar inte om ett par dagars mens som förut, utan jag blödde i minst sju dagar. Jag hade både stor tampong och binda, men var ändå tvungen att byta någon gång i timmen. Det blev så klart problem när jag skulle ut på långpass i skogen.
En gång i Ursvik halkade tampongen ut på sniskan och bindan korvade sig mellan skinkorna. Va fan... Vad gör man? Jag var ju tvungen att försöka få rätsida på allt det där. Som tur var var jag i skogen då, men jag tänker att det inte hade sett vackert ut om det hade varit på ett city-maraton.
Och när jag skulle på ett gruppass på Friskis & Svettis upptäckte jag att jag hade fått mens. I ren panik laddade jag brallan med toapapper. Under passet körde jag på som jag brukar. Hård musik och hårda muskler. Jag hoppade, studsade och körde på som Jane Fonda. I slutet av passet tittade jag ner på golvet och såg ett fint, tunt, snöflingeliknande skikt med söndersmulat papper. Min energi sjönk ner i botten och allt jag ville göra var att börja störtböla och springa därifrån.
Jag frågade i Facebookgruppen Triathlontjejer om någon hade tips att ge. Vissa tyckte att menskopp fungerade bäst medan någon annan frankt sa "ta på dig svarta byxor och låt det rinna". Någon tredje rekommenderade hormonspiral då mensen uteblir helt och hållet. Man kan även äta det receptfria Cyklo F för att minska mensens mängd. Jag menar, det går liksom inte att tjafsa med svettiga trosskydd och skavande tamponger när man ska vara ute och springa i flera timmar. Än mindre under swimrun, triathlon eller Ironhen.
Obekväm mens är helt klart sånt som gör att man vill sluta idrotta. Det är så fruktansvärt pinsamt. Inte bara det! Det stjäl enormt mycket fokus från träningen.
Jag blir jäkligt provocerad av skolgårdskommentarer på nätet om att mens är äckligt. En måste vara stark och ha självdistans för att våga fokusera på prestationen när man riskerar att få kommentarer. Uta Pippig borde bara få hyllningar på internet - mänschan är ju för fan en superhjälte! Det borde ligga i samhällets intresse att så många som möjligt idrottar och håller sig friska, och det gäller även kvinnor med mens.
Det finns förvisso inget tvång på att allt som är naturligt måste vara socialt accepterat, eller hur? Jag går till exempel helst in på toaletten när jag ska bajsa, om vi säger så. Jag skulle till och med föredra att gå in på en Bajamaja under ett maraton för att bajsa. Kalla mig pryd, men sån är jag! Men däremot vill jag helst undvika att döma folk som gör annorlunda.
Efter att jag fick barn för tre år sedan förvandlades min menstraution till en blodröd syndaflod. Och vi snackar inte om ett par dagars mens som förut, utan jag blödde i minst sju dagar. Jag hade både stor tampong och binda, men var ändå tvungen att byta någon gång i timmen. Det blev så klart problem när jag skulle ut på långpass i skogen.
En gång i Ursvik halkade tampongen ut på sniskan och bindan korvade sig mellan skinkorna. Va fan... Vad gör man? Jag var ju tvungen att försöka få rätsida på allt det där. Som tur var var jag i skogen då, men jag tänker att det inte hade sett vackert ut om det hade varit på ett city-maraton.
Och när jag skulle på ett gruppass på Friskis & Svettis upptäckte jag att jag hade fått mens. I ren panik laddade jag brallan med toapapper. Under passet körde jag på som jag brukar. Hård musik och hårda muskler. Jag hoppade, studsade och körde på som Jane Fonda. I slutet av passet tittade jag ner på golvet och såg ett fint, tunt, snöflingeliknande skikt med söndersmulat papper. Min energi sjönk ner i botten och allt jag ville göra var att börja störtböla och springa därifrån.
Jag frågade i Facebookgruppen Triathlontjejer om någon hade tips att ge. Vissa tyckte att menskopp fungerade bäst medan någon annan frankt sa "ta på dig svarta byxor och låt det rinna". Någon tredje rekommenderade hormonspiral då mensen uteblir helt och hållet. Man kan även äta det receptfria Cyklo F för att minska mensens mängd. Jag menar, det går liksom inte att tjafsa med svettiga trosskydd och skavande tamponger när man ska vara ute och springa i flera timmar. Än mindre under swimrun, triathlon eller Ironhen.
Obekväm mens är helt klart sånt som gör att man vill sluta idrotta. Det är så fruktansvärt pinsamt. Inte bara det! Det stjäl enormt mycket fokus från träningen.
Jag blir jäkligt provocerad av skolgårdskommentarer på nätet om att mens är äckligt. En måste vara stark och ha självdistans för att våga fokusera på prestationen när man riskerar att få kommentarer. Uta Pippig borde bara få hyllningar på internet - mänschan är ju för fan en superhjälte! Det borde ligga i samhällets intresse att så många som möjligt idrottar och håller sig friska, och det gäller även kvinnor med mens.
Jag tror det är så att Pippig har ramlat och skrapat knät. Dt betyder att allt rabalder grundar sig på det lilla mensblodet man kan ana om man hårdgranskar hennes skrev. Mycket väsen för ingenting, eller hur?