När jag la upp min träningsplan i vintras sa jag att jag skulle börja träna ordentliga duppelpass till våren (brickträna heter det, tror jag?). Så... Man kan väl säga att det är vår nu väl? Ba å köra, helt enkelt!
För att öka motivationen på långpassen tar jag kompisar till hjälp. Oavsett var mina kompisar vill springa tar jag cykeln dit. Senast hade jag ett löppass i Täby som var grymt bra för självförtroendet.
Jag började cykla i lagom tempo från Solna för att möta min barndomskompis Rickard vid Ensta Gård. Men ju mer felkörningar jag gjorde desto högre blev tempot. Trots stress och ett par svordomar tyckte jag att cykelvägen dit var himla trevlig. Bra cykelbana längs med Roslagsbanan och genom vackra villaområden.
Rickard ska också debutera i Vattenfall World Triathlon Stockholm och även han håller på att lära sig crawla, så vi har mycket gemensamt. Däremot springer han tuffare än jag, så jag var lite nervös innan.
Brölade mig i mål
Vi la upp löppasset så att vi körde först 10 kilometer asfalt och sedan 10 kilometer elljusspår. Det gjorde att känslan hela tiden var att vi sprang 10 kilometer istället för 20. Stor lättnad mentalt! Tempot var lite snabbare än vad jag är van vid på såna här distanser, men det var ändå så att vi kunde prata hela tiden. Och tjusningen att träna ihop med andra är ju också att pressa sig!
Första varvet fick jag nästan lite kramp i röven och jag tvekade på om jag skulle klara ett varv till. Men efter första tian laddade jag med en gel och sportdryck så jag kunde riva av nästa tia galant. Eller ja... Galant var väl att ta i. Sista kilometern var enbart Rickards förtjänst. Han formligen drog mig hem. Jag brölade mig i mål med en löpstil som Bill Cosby och fightingface som Rocky Balboa i tolfte ronden. Men efter lite fika och stretch var det ändå så att jag kunde hoja hem till Solna med hedern i behåll.
Jag började cykla i lagom tempo från Solna för att möta min barndomskompis Rickard vid Ensta Gård. Men ju mer felkörningar jag gjorde desto högre blev tempot. Trots stress och ett par svordomar tyckte jag att cykelvägen dit var himla trevlig. Bra cykelbana längs med Roslagsbanan och genom vackra villaområden.
Rickard ska också debutera i Vattenfall World Triathlon Stockholm och även han håller på att lära sig crawla, så vi har mycket gemensamt. Däremot springer han tuffare än jag, så jag var lite nervös innan.
Brölade mig i mål
Vi la upp löppasset så att vi körde först 10 kilometer asfalt och sedan 10 kilometer elljusspår. Det gjorde att känslan hela tiden var att vi sprang 10 kilometer istället för 20. Stor lättnad mentalt! Tempot var lite snabbare än vad jag är van vid på såna här distanser, men det var ändå så att vi kunde prata hela tiden. Och tjusningen att träna ihop med andra är ju också att pressa sig!
Första varvet fick jag nästan lite kramp i röven och jag tvekade på om jag skulle klara ett varv till. Men efter första tian laddade jag med en gel och sportdryck så jag kunde riva av nästa tia galant. Eller ja... Galant var väl att ta i. Sista kilometern var enbart Rickards förtjänst. Han formligen drog mig hem. Jag brölade mig i mål med en löpstil som Bill Cosby och fightingface som Rocky Balboa i tolfte ronden. Men efter lite fika och stretch var det ändå så att jag kunde hoja hem till Solna med hedern i behåll.
Det blev en förmiddag med stor självförtroendeboost. Jag märkte att jag laddar om fort och kör på även fast jag nyligen var trött. Även om det inte skulle vara någon tidsjakt blev jag väldigt stolt över tiden vi kutade på. Dessutom var det inte länge sedan jag slog mitt distansrekord, och nu sprang jag två mil like a boss. Det var som att den största utmaningen med 20 kilometer var mentalt. Inte fysiskt.
Jag är så glad över att träna ihop med kompisar! Livet innan triathlon handlade träningen mest om att klara sig själv. Men nu är vi flera som letar efter pepp, råd och stöd hos varandra. Vi vet att vi behöver det. Det ger otroligt mycket för träningen och det är så himla trevligt också!
Jag är så glad över att träna ihop med kompisar! Livet innan triathlon handlade träningen mest om att klara sig själv. Men nu är vi flera som letar efter pepp, råd och stöd hos varandra. Vi vet att vi behöver det. Det ger otroligt mycket för träningen och det är så himla trevligt också!