Jag la mig längst in mot stranden så att jag inte skulle bli översimmad. Simning är min sämsta gren, trodde jag. Men icke! Jag simmade faktiskt i klungan hela vägen och så när som en viss brain freeze kändes allt ruskigt bra. Efter 400 meter bar det upp på stranden och att springa på grusvägen mot växlingsområdet var inga problem eftersom fötterna var totalt avdomnade av kylan.
Sen gick växlingen skitfort. Medan jag sprang hade jag dragit av mig halva dräkten. Kondomen och glasögonen tog jag av mig sist, så att jag inte skulle få händerna upptagna av såna småprylar. Head dräkten for av snabbt som en avlöning och strumporna gick helt okej att få på. Det kändes kul att springa bort med cykeln mot asfaltsvägen.
Men sen kom det givna. Triatlet efter triatlet cyklade om mig. Jag kom långt bakom klungan och hur tufft jag än cyklade halkade jag längre och längre bak.
Löpningen är min starka gren. Men så fort jag tog mina första steg fick jag ett välbekant tryck över bröstet och svårt att andas. Det var precis som på duathlon http://triathlonbloggen.weebly.com/blogg/skrek-som-ronja-rvardotter
Jag tog mig i mål på 38 minuter, vilket chockade mig. Det kändes som att jag hade varit ute i minst två-tre timmar. Efter träningstävlingen var över snackade jag med en tjej som hade haft samma upplevelse i cyklingen. Och ta mig fan, hur snabbt man än springer efter det så tar man aldrig igen det. Man kanske minskar luckan lite, men att springa om är supersvårt. Man är aldrig bättre än sin sämsta disciplin. Så är det bara!
Ärligt talat. Nu när jag sitter och skriver har jag en klump i halsen, lyssnar på Lana Del Rey och är lite spak faktiskt. Det var en bra verklighetskontroll att köra träningstävlingen och att prata med Fredrik. Även fast jag vill gråta så vet jag att jag klarar det här. Jag har redan bokat in ett cykelpass med Anne. Det här ska jag ta tag i.
/Theresia