I sista sekunden bestämde jag mig för att delta i Vattenfall World Triathlon Stockholm. Det var bara snor som rann, men inget som gjorde ont eller var varmt. Jag var inte uppjagad. Snarare lugn. Jag var inte inställd på att avsluta loppet så jag var tacksam för varje armtag, cykeltag och löpsteg jag tog. |
Länk till intervjun
Simningen - Stockholm var mitt
Djupt inne i min egen värld stod jag på flytbryggan och tittade på Stockholms brunsvarta vatten. De gula jättebojarna som vi skulle runda skymtade långt bort mot Västerbron. Horisonten var fylld med mitt eget tävlingsspår. Norr Mälarstrand, Västerbron, Söder Mälarstrand, Slussen, centralen, Stadshuset. Båttrafik, busslinjer, promenadgator och biltrafik stod stilla. För min skull. Stockholm var mitt.
Jag tog ett djupt andetag och hoppade i vattnet. Färgerna och ljuset under vattnet var filmiska. Jag hann tänka att, tänk om jag inte flyter upp utan fortsätter att sjunka. Det var så otroligt vackert. Jag simmade bort till startlinjen och flöt över på rygg. Medan jag kissade som en kapplöpningshäst i min våtdräkt förundrades jag hur gynnad jag var att få ligga i glittrande vatten och blicka upp mot vårt Stadshus. Fan vad vackert det var!
Jag tog inget simtag för givet. Funkade inte bihålorna tänkte jag bryta. Men jag tog rygg på duktiga simmare och sparade energi på det sättet. Min navigation var super och alla dyra crawlkurser hade gett resultat. Jag andades och var lugn.
Det var så stort. Så STORT! Bojarna var stora, fartygen som låg ankrade vid hamnen var stora, Stadshuset var stort, vattnet var stort. Känslan var enorm. Jag tänkte ingenting. Jag påminde mig inte om att sträcka ut, att vinkla armbågarna eller att bensparka i takt. Jag bara simmade!
Innan jag steg upp för trappan vid Stadshuset hann jag kissa en gång till. Ta mig fan, jag tror att det enda jag inte gjorde i våtdräkten var att byta tampong och läsa tidningen. Men hellre det än att få ont i magen senare i loppet.
Cyklingen - tårarna rann och jag var nära att explodera
Jag hade blivit varnad för kaotisk cykling. WTS hade cirka 60 % debutanter och som van Stockholmscyklist vet jag hur dum i huvudet man kan bli på en hoj. Det var hyggligt tvära svängar och på Västerbron kommer vissa av oss upp i rediga hastigheter. Men nej, cyklingen var fantastisk! Alla var så artiga och duktiga. Vi höll bra till höger och när vi cyklade om varandra ropade vi och varnade innan. Riktigt snyggt.
Jag hade tre stycken armband som jag hade köpt i en krimskramsbutik. Varje gång jag svängde förbi turning point gav jag mig ett armband. Det var för att ha koll på hur många varv jag hade kvar. Något som jag inte hade räknat med var att armbanden även fungerade som en enorm belöning. Det kändes som födelsedagskalas varje gång jag gav mig själv ett armband. Jag tittade på dem flera gånger under tävlingssträckan och njöt av hur duktig jag var som hade fått armband.
Det var ett underbart par högst uppe på Västerbron som stod och skrek och hejade som galningar på oss. Även flera personer som jag speciellt kommer ihåg längst med löpbanan som hejade och gav high five till oss. Om ni läser det här så vill jag säga att det finns ett par stjärnor på himlen för er. Det betydde enormt mycket och varje gång jag såg er ökade jag takten en aning.
När jag hade gett mig själv mitt sista armband hörde jag plötsligt någon ropa mitt namn. På andra sidan gatan såg jag min barndomskompis Carro med sin man Martin och deras barn Erik och Axel. De vinkade och skrek, och jag skrek som en pudelrockare på kokain. Det blev sådan rusch i min kropp! Jag började hulkgråta. Även fast jag tränar och tävlar för min egen skull var det som att någon plötslig såg och erkände alla kallsupar i bassängen och kramper på cykeln. Att allt jag hade gjort hade gett resultat. Tårarna rann och jag höll på att explodera! Vid ett övergångställe stod en flock fotgängare och väntade på att få gå över, och medan jag svepte förbi vrålade jag som Sepultura och sträckte näven upp mot himlen. De såg ut som svenskar brukar göra. Som fågelholkar.
Medan jag cyklade så att cykeln leviterade fick jag ett getingstick på axeln och jag glömde helt bort min andning. Från Västerbron och fram till växlingsområdet var det rull och jag sträckte på ryggen och gjorde mitt bästa för att andas bra med igentäppta bihålor. Magen krampade riktigt illa.
Löpningen - Åh. Herre. Gud
Vid det här laget hade jag så mycket snor och kroppsvätskor på min kropp så det var riktigt äckligt. Mina axlar och armar var vita av intorkat snor. Dessutom gjorde magen fortfarande lite ont och jag oroade mig en aningens för att få kramp i vaderna. Så jag joggade på och förväntade mig ingenting. Nu hade jag ändå kommit så långt att jag hade bestämt mig för att fullfölja loppet, även om det skulle innebära att jag skulle få promenera in i mål.
Jag älskar Stockholm! Riksdagshuset, turister, Slottet, kullerstenarna, fyllon på uteserveringarna, doften av friterade munkar. Allt var där för min skull! Varje gång jag sprang upp för Slottsbacken och gav mig själv ett armband fick jag samma superhjältekänsla i kroppen. En gång vände jag mig mot en medtävlande och log. Jag sa: Fan vad starka vi är! Hon svarade: Nä, usch, inte jag, jag är jättedålig. Och sedan sprang hon om och iväg från mig. Hepp! Så kan det vara. När man gör sånt här går man igenom sina egna demoner och upplevelser, oavsett hur snabb man är.
Hur som helst hade jag bestämt mig för att vara helt dränerad på energi när jag var klar med loppet. Jag ville inte känna att jag skulle kunna fortsätta att jogga på. Fan heller! Förortsmorsan skulle köra pannan in i kaklet, det var bara att kötta på.
Det blev lite trångt och på sista varvet när jag gav allt jag hade kvar så blev det för tight. Även fast jag ropade och varnade flyttade sig inte folk och jag var faktiskt tvungen att handgripligen flytta på en medelålders man. Jag vet att jag var hänsynslös, men i ärlighetens namn tror jag inte att världen blir så mycket mer annorlunda bara för att vi fick höra skälsord från ytterligare en vit kränkt man. Annars flöt allt på så himla bra!
Det var så imponerande att se hur väl funktionärerna jobbade med att styra alla massor med turister som ville förbi löparspåret. Det var en show att se dem faktiskt. En stor eloge till dig som jobbade med Vattenfall World Triathlon Stockholm!
Sista sträckan sprang jag med gåshud. Tårarna brände. Upp mot målfållan skrek och busvisslade jag så att publiken började applådera för mig. Och i målfållan mötte jag min fina lilla familj. Jag sa till Noa att han hade världens starkaste mamma och så kramade jag Stefan och började gråta.
Prolog
Nu ska jag vila ett par dagar och se till att mina bihålor inte blir värre. Jag ska tvätta räserhojen och lämna tillbaka den till Jenny som så generöst har lånat ut den till mig. Sen hoppas jag på mycket snö i vinter så att det blir rolig cykelpendling med min fina, gula hybridcykel. Jag ska börja simma med Human Ambition i höst och hoppas på att förbättra mina tider avsevärt. Framförallt ska jag ha så himla roligt när jag simmar! Jag längtar ihjäl mig att få kuta trail i höst, och att puscha tempot med mycket intervaller och backe. Här närmast ska jag kuta Night Trail Run, långa Lidingöloppet och Tjurruset. Sen är säsongen slut för min del.
Stort tack för att du har läst mina ord i Triathlonbloggen! Det har varit väldigt peppande för mig. Följ gärna med i min vardagsträning på vardagsmotionaren.se
Det skulle vara superkul att få höra om era upplevelser - skriv gärna i kommentarsfältet nedan!
Här är min peppande, boostande träningslista på Spotify. Döm mig inte, ty jag saknar förstånd när det kommer till musik som ger mig adrenalin.
http://open.spotify.com/user/theresiaviska/playlist/6z6MhtdiTLih3vJt5ahHkg
Här är min lugna, höstiga spellista som jag lyssnade på när jag glädjegrät och promenerade med cykeln mot pendeltåget.
http://open.spotify.com/user/theresiaviska/playlist/0gCeP2cFDBssXvLdWRNeUM
Kram!
Theresia