I helgen hade jag en så himla härlig löpupplevelse.
På lördagskvällen var jag med i loppet Night Trail Run som arrangerades i Häggvik. Teamet bakom Night Trail Run är från Attunda orientering. Anders Brunander som drog banan vet jag är aktiv inom Väsby triathlon också. Hur som helst var det här en trailbana i en helt egen klass, utanför allt vad elljusspår eller hippa hinderlopp heter.
Jag måste berätta!
På lördagskvällen var jag med i loppet Night Trail Run som arrangerades i Häggvik. Teamet bakom Night Trail Run är från Attunda orientering. Anders Brunander som drog banan vet jag är aktiv inom Väsby triathlon också. Hur som helst var det här en trailbana i en helt egen klass, utanför allt vad elljusspår eller hippa hinderlopp heter.
Jag måste berätta!
Night Trail Run är en liten motionstävling med dryga 200 deltagare. Det är mest glada motionärer. Men en viss skärpa finns bland deltagarna med tanke på att loppet är i becksvart skog - käpprätt in i lingonriset och genom djurstigar. Jag tror att jag hoppade över minst 15 fallna träd, sicksackade mellan ett par kilometer med klippor, stenar och stubbar och något som kändes som flera mil med lervällingar. Nåväl, loppet var bara 10 kilometer. Men känslan var att jag presterade minst en halvmara.
Som amfetaminhöga gaseller
I masstarten var det tjo och applåder. När vi sprang förbi en hästhage dundrade plötsligt en flock med islandshästar förbi. De galopperade bredvid oss och vände. När alla löpare tittade på hästarna med våra pannlampor lös deras ögon som sagohästar. När löpningen gick in i skogen blev det stopp när vi skulle forcera ett par bäckar och fallna träd. Men efter hand hittade alla sitt tempo och vi teamade upp i grupper eller par.
Ett par kilometer in i skogen passerade vi ett stort stilla tjärn. Det var upplyst med hundratals marschaller och det kom pulserande musik ur skogen. Hade det inte varit så mycket folk på den smala stigen hade jag hoppat och rusat av energin jag fick.
Tempot i skogen stillade sig. De som sprang som amfetaminhöga gaseller hade svept förbi och de som varvade jogg med promenad hade jag sprungit förbi.
Ett tag sprang jag med en man vars lampa var lika svag som en gammal reflex. Han fick hålla igen på steget onödigt mycket på grund av dålig utrustning. Men han fick gärna springa bakom mig och använda sig av min övergrymma Silva-lampa ett par kilometer.
Lera ut – lingonris in
Efter vätskestoppet fick jag oväntat mycket energi. Rötterna och leran byttes ut mot skönt lingonris i svag nerförsbacke. Mina ben kändes som fjädrar och jag studsade som Tigger. Snabb och glad! Jag drog med mig en kille som tog rygg på mig. Det gick fort nerför och jag ville skrika av glädje, men jag tvingade mig att spara på energin.
Min medlöpare och jag hade sällskap de sista kilometrarna. Även fast vi visste att vi hade andra löpare inom en radie av hundra meter så kändes det som att vi var helt ensamma. Hade inte reflexmarkeringarna suttit tätt hade vi trott att vi var vilse. Utmaningen med Night Trail Run är inte bara att det är snårig trail. Utmaningen är även att kunna prestera utan ett jäkla Tjejmilen-jippo som står och hejar på en. Man är själv ibland. Och då känns skogen väldigt stor, tyst och mörk.
Efter ett gärde såg vi målgången och hörde musiken från högtalarna. Träden var belysta i rött och grönt och reflexmarkeringarna stod som små eldar ända fram till målgången. Sagolikt! Ren magi!
Min tid blev 25 minuter långsammare än vad jag tar milen på flack mark. Då förstår du att det är en tuff bana. Men i helgen var det inte tiden som var det viktiga. För mig var det viktiga att njuta av löpningen och att springa så jag ville skrika.
Som amfetaminhöga gaseller
I masstarten var det tjo och applåder. När vi sprang förbi en hästhage dundrade plötsligt en flock med islandshästar förbi. De galopperade bredvid oss och vände. När alla löpare tittade på hästarna med våra pannlampor lös deras ögon som sagohästar. När löpningen gick in i skogen blev det stopp när vi skulle forcera ett par bäckar och fallna träd. Men efter hand hittade alla sitt tempo och vi teamade upp i grupper eller par.
Ett par kilometer in i skogen passerade vi ett stort stilla tjärn. Det var upplyst med hundratals marschaller och det kom pulserande musik ur skogen. Hade det inte varit så mycket folk på den smala stigen hade jag hoppat och rusat av energin jag fick.
Tempot i skogen stillade sig. De som sprang som amfetaminhöga gaseller hade svept förbi och de som varvade jogg med promenad hade jag sprungit förbi.
Ett tag sprang jag med en man vars lampa var lika svag som en gammal reflex. Han fick hålla igen på steget onödigt mycket på grund av dålig utrustning. Men han fick gärna springa bakom mig och använda sig av min övergrymma Silva-lampa ett par kilometer.
Lera ut – lingonris in
Efter vätskestoppet fick jag oväntat mycket energi. Rötterna och leran byttes ut mot skönt lingonris i svag nerförsbacke. Mina ben kändes som fjädrar och jag studsade som Tigger. Snabb och glad! Jag drog med mig en kille som tog rygg på mig. Det gick fort nerför och jag ville skrika av glädje, men jag tvingade mig att spara på energin.
Min medlöpare och jag hade sällskap de sista kilometrarna. Även fast vi visste att vi hade andra löpare inom en radie av hundra meter så kändes det som att vi var helt ensamma. Hade inte reflexmarkeringarna suttit tätt hade vi trott att vi var vilse. Utmaningen med Night Trail Run är inte bara att det är snårig trail. Utmaningen är även att kunna prestera utan ett jäkla Tjejmilen-jippo som står och hejar på en. Man är själv ibland. Och då känns skogen väldigt stor, tyst och mörk.
Efter ett gärde såg vi målgången och hörde musiken från högtalarna. Träden var belysta i rött och grönt och reflexmarkeringarna stod som små eldar ända fram till målgången. Sagolikt! Ren magi!
Min tid blev 25 minuter långsammare än vad jag tar milen på flack mark. Då förstår du att det är en tuff bana. Men i helgen var det inte tiden som var det viktiga. För mig var det viktiga att njuta av löpningen och att springa så jag ville skrika.
Bilden: Rickard, Theresia, Johan och Stefan. En sprang 5 km, en sprang 10 km, en sprang som rådjur på tjack och en sprang in i väggen. Oavsett hade alla en fantastisk kväll!