Samtidigt som Kalla skidade in 25 sekunder i stafetten och tog hem OS-guldet sprang en kompis och jag trail i Ursvik. Same same but... Näe, inte riktigt.
Som gammal ridskoleryttare är jag van vid ett socialt liv runt träningen. Nu när jag springer så mycket blir det uppenbart vilken ensamsport löpningen är.
Förvisso passar jag på att rensa tankarna och njuta av naturen när jag springer själv i skogen. Men du vet, ibland är det tungt att ge sig ut när det är kallt, blött och mörkt ute.
Men idag hade jag sällskap!
Min kompis Anne http://annebrolen.wordpress.com har jag lärt känna på internet. Vi är med i samma triathlongupper på Facebook.
Som total novis bland alla Ironhens och triathlon-rävar har jag presenterat mig rätt ödmjukt. Men av alla hundratals medlemmar har ingen visat taskig attityd. Tvärtom!
Anne har varit en i mängden som har peppat och tipsat om tävlingar och gemensamma träningar.
Oavsett om de springer elljusspår eller ultramaraton så har de fått mig att känna mig som mammuten i Ice Age som äntligen har hittat sin hjord.
Hur som helst sprang Anne och jag Extremen i Ursvik. Det är ett spår som går längs med stigar och backar. En del lera och rötter blir det att hoppa över. Det är helt klart mitt favoritspår eftersom det händer grejer under fötterna nästan hela tiden.
Men de senaste två månaderna har jag intervallat på elljusspår. Jag tänkte inte riktigt på det utan körde på som vanligt. Flåset kändes toppen och sällskapet var super, men efter åtta kilometer började det göra ont på ovansidan av foten.
En del smärta får en härda ut, men under vintern har förkylningar avlöst inflammationer av olika slag och jag vill verkligen inte tvingas till vila igen. Så vi tog det lugnt och vände hemåt.
"High five till mig själv"
Jag tycker att det svåraste med träningen är att tänka smart och långsiktigt så att kroppen håller. Jag blir så ivrig när hjärtat och lungorna snabbt blir starka av intervallträningen. Då är det galet svårt att hålla igen så att resten av kroppen också får en chans att hänga med.
Nu förstår jag att foten gjorde ont eftersom det var ett par månader som jag senast sprang i terrängen.
Känslan efter dagens löpning är iallafall jättebra! 11 kilometer försvann med lätthet ihop med bra sällskap.
Lärdomen är att jag ska variera underlaget mer. Och så ska jag klappa mig själv på axeln som sa att jag ville vända hemåt trots att Anne hade åkt för att springa Extremen med mig. High five till mig själv som lyssnade på min kropp!
/Theresia
Som gammal ridskoleryttare är jag van vid ett socialt liv runt träningen. Nu när jag springer så mycket blir det uppenbart vilken ensamsport löpningen är.
Förvisso passar jag på att rensa tankarna och njuta av naturen när jag springer själv i skogen. Men du vet, ibland är det tungt att ge sig ut när det är kallt, blött och mörkt ute.
Men idag hade jag sällskap!
Min kompis Anne http://annebrolen.wordpress.com har jag lärt känna på internet. Vi är med i samma triathlongupper på Facebook.
Som total novis bland alla Ironhens och triathlon-rävar har jag presenterat mig rätt ödmjukt. Men av alla hundratals medlemmar har ingen visat taskig attityd. Tvärtom!
Anne har varit en i mängden som har peppat och tipsat om tävlingar och gemensamma träningar.
Oavsett om de springer elljusspår eller ultramaraton så har de fått mig att känna mig som mammuten i Ice Age som äntligen har hittat sin hjord.
Hur som helst sprang Anne och jag Extremen i Ursvik. Det är ett spår som går längs med stigar och backar. En del lera och rötter blir det att hoppa över. Det är helt klart mitt favoritspår eftersom det händer grejer under fötterna nästan hela tiden.
Men de senaste två månaderna har jag intervallat på elljusspår. Jag tänkte inte riktigt på det utan körde på som vanligt. Flåset kändes toppen och sällskapet var super, men efter åtta kilometer började det göra ont på ovansidan av foten.
En del smärta får en härda ut, men under vintern har förkylningar avlöst inflammationer av olika slag och jag vill verkligen inte tvingas till vila igen. Så vi tog det lugnt och vände hemåt.
"High five till mig själv"
Jag tycker att det svåraste med träningen är att tänka smart och långsiktigt så att kroppen håller. Jag blir så ivrig när hjärtat och lungorna snabbt blir starka av intervallträningen. Då är det galet svårt att hålla igen så att resten av kroppen också får en chans att hänga med.
Nu förstår jag att foten gjorde ont eftersom det var ett par månader som jag senast sprang i terrängen.
Känslan efter dagens löpning är iallafall jättebra! 11 kilometer försvann med lätthet ihop med bra sällskap.
Lärdomen är att jag ska variera underlaget mer. Och så ska jag klappa mig själv på axeln som sa att jag ville vända hemåt trots att Anne hade åkt för att springa Extremen med mig. High five till mig själv som lyssnade på min kropp!
/Theresia