Med hästarna säger man att man presterar till 60% av sin kapacitet på tävling. Så om du någonsin har undrat varför hästmänniskor envisas med att åka på tävlingar fler gånger i månaden och rida runt i spöregn och lera på obskyra små stall så är det just för att träna på att tävla. Med den visdomen i ryggen anmälde jag mig till Väsby duathlon och Brottby duathlon. Hellre är jag förvirrad och nervös på en mindre tävling än på Vattenfal World Triathlon Stockholm.
Mina första starter i duathlon var bara till för att träna och att vänja mig vid de här nya typer av tävlingsplatser. Ge mig vilken ridsporttävling som helst och jag lovar dig att jag hittar som i min egen ficka. Men när första starten skulle gå på Väsby duathlon var jag superstressad över allt nytt. Nummerlappar skulle fästas på cykeln, hjälmen och tröjan. Cykeln skulle hängas upp och cykelskorna ställas på en handduk. Extra sportdryck, ombyte, tänk om det regnar, en smörgås, extra underkläder om jag kissar på mig. Nej men alltså, du förstår. Jag var jävligt hispig.
I min andra blogg skrev jag en extremt osminkad recension av min prestation. http://vardagsmotionaren.se/vasby-duathlon/ I korthet tänkte jag så här:
5 kilometer kutar jag med lätthet under 25 minuter
20 kilometer cyklar jag fort som blixten
2.5 kilometer springer jag på fyllan med ögonbindel.
Typ så. Däremellan kommer växlingarna. He, he, he! Jag hånskrattar åt min egen enfald. Det slutade med att jag stressade och jagade i 87 jäkla minuter! Det var hemskt!
I min andra blogg skrev jag en extremt osminkad recension av min prestation. http://vardagsmotionaren.se/vasby-duathlon/ I korthet tänkte jag så här:
5 kilometer kutar jag med lätthet under 25 minuter
20 kilometer cyklar jag fort som blixten
2.5 kilometer springer jag på fyllan med ögonbindel.
Typ så. Däremellan kommer växlingarna. He, he, he! Jag hånskrattar åt min egen enfald. Det slutade med att jag stressade och jagade i 87 jäkla minuter! Det var hemskt!
Min lånade räser i 90-talsfärger kallar jag för Fresh Prince. Han ser lite ensam ut här... Även fast jag kom in näst sist var jag supernöjd över att jag lyckades hålla mig lugn och positiv under 89 minuters tävling.
"Jag klarar det här!"
Till min andra start, i Brottby duathlon, var planen att ta på mig skygglapparna och bara fokusera på mig själv. Banan hade jag hört skulle vara lite tuffade så jag satte måltiden under 100 minuter. Jag renodlade min packning till cykelskor, hjälm, handskar, glasögon och en sportdryck. That's it!
Men natten innan tävlingen sov jag bara 2.5 timmar. Min son tjorvade lite och sen kunde jag inte somna om. På morgonen var jag så trött att tårarna rann. Jag var så besviken att jag sov dåligt just den natten innan loppet som jag hade sett fram emot så himla mycket. Inte en chans att jag skulle orka. Men efter att jag hade ätit frukost och fått i mig lite energi tänkte jag om. Jag tänkte på min mans polare som tävlar i landslaget i multisport för Nya Zeeland. När de korsar bergskedjor, djungler och öken är 2.5 timmars sömn rena rama lyxen. Och va fan, ärligt talat, att vara stressad småbarnsförälder eller multisportare skiljer sig inte så mycket från varandra egentligen. Alla får alltid minimalt med sömn och de äter de smulor, bär och rötter de kommer åt i farten. Mitt mantra under förmiddagen blev - Jag klarar det här, jag klarar det här!
Och faktiskt. Jag klarade det! När jag värmde upp var jag så trött att jag hade lite hjärtklappning. Men jag släppte all prestige och la mig i ett lugnt tempo. Jag log och peppade de jag mötte och växlingarna gick smärtfritt utan stress. I en lång nerförsbacke på cykeln drog jag på för kung och fosterland och jag skrek som Ronja Rövardotter på en Poison konsert. Det var så galet härligt! Jag drog in dofterna av landskapet och låg länge med blicken ut mot åkrarna - en lyx som jag absolut inte unnade mig när jag var arg och stressad i Väsby. När jag tog ett indianhopp över mållinjen som näst sist i min klass tjoade jag av glädje över att ha klarat min måltid. Förvisso två minuter långsammare än i Väsby, men med enormt mycket bättre känsla och lugn i magen.
Till min andra start, i Brottby duathlon, var planen att ta på mig skygglapparna och bara fokusera på mig själv. Banan hade jag hört skulle vara lite tuffade så jag satte måltiden under 100 minuter. Jag renodlade min packning till cykelskor, hjälm, handskar, glasögon och en sportdryck. That's it!
Men natten innan tävlingen sov jag bara 2.5 timmar. Min son tjorvade lite och sen kunde jag inte somna om. På morgonen var jag så trött att tårarna rann. Jag var så besviken att jag sov dåligt just den natten innan loppet som jag hade sett fram emot så himla mycket. Inte en chans att jag skulle orka. Men efter att jag hade ätit frukost och fått i mig lite energi tänkte jag om. Jag tänkte på min mans polare som tävlar i landslaget i multisport för Nya Zeeland. När de korsar bergskedjor, djungler och öken är 2.5 timmars sömn rena rama lyxen. Och va fan, ärligt talat, att vara stressad småbarnsförälder eller multisportare skiljer sig inte så mycket från varandra egentligen. Alla får alltid minimalt med sömn och de äter de smulor, bär och rötter de kommer åt i farten. Mitt mantra under förmiddagen blev - Jag klarar det här, jag klarar det här!
Och faktiskt. Jag klarade det! När jag värmde upp var jag så trött att jag hade lite hjärtklappning. Men jag släppte all prestige och la mig i ett lugnt tempo. Jag log och peppade de jag mötte och växlingarna gick smärtfritt utan stress. I en lång nerförsbacke på cykeln drog jag på för kung och fosterland och jag skrek som Ronja Rövardotter på en Poison konsert. Det var så galet härligt! Jag drog in dofterna av landskapet och låg länge med blicken ut mot åkrarna - en lyx som jag absolut inte unnade mig när jag var arg och stressad i Väsby. När jag tog ett indianhopp över mållinjen som näst sist i min klass tjoade jag av glädje över att ha klarat min måltid. Förvisso två minuter långsammare än i Väsby, men med enormt mycket bättre känsla och lugn i magen.
Malin, jag och Rickard i Väsby. Trots att vi var ett bra gäng på en bra tävling fick jag med mig en arg och stressad känsla.
/Theresia
/Theresia