Tisdag kväll och jag skulle testa min första triathlonträning med Vattenfall World Triathlon Stockholm. Eller rättare sagt, träningstävling var det. Inga simövningar med teknik och balansträning med Micke Rosén som vi är vana vid från kvällarna på Mörbybadet. Åh nej, nu lutade det mer åt skarpt läge. En avstämning för att visa vad förortsmorsan går för.
Med hästarna säger man att man presterar till 60% av sin kapacitet på tävling. Så om du någonsin har undrat varför hästmänniskor envisas med att åka på tävlingar fler gånger i månaden och rida runt i spöregn och lera på obskyra små stall så är det just för att träna på att tävla. Med den visdomen i ryggen anmälde jag mig till Väsby duathlon och Brottby duathlon. Hellre är jag förvirrad och nervös på en mindre tävling än på Vattenfal World Triathlon Stockholm. När jag skrollar igenom mitt Instagramflöde ser jag en bild på Uta Pippig. Hon springer med uppsträckta armar och mensblod i skrevet när hon vinner Boston Maraton 1996. Jag tänker att hon måste ha ett enormt fokus som kan behålla skärpan trots att blodet rinner. Jag vet nämligen själv hur det är att försöka prestera när jag blöder som en stucken gris och jag skäms och är rädd för att det ska märkas. Efter att jag testkörde en våtdräkt för en vecka sedan var det som att en polett trillade ner. Jag fattade plötsligt hur jag skulle ligga i vattnet. Dräkten fungerade som en tunn flytväst så mitt problem med att cykelsparka försvann puts väck. Jag behövde liksom knappt använda benen, de bara slappade efter vid vattenytan. Och så fort jag rörde på mig flöt jag framåt, så effekten av våtdräkten var grymt positiv. |
|