När jag såg att startlistorna låg ute för Stockholm Triathlon så kan det hända att jag började gråta lite lätt. Jag blev så himla nervös. Det är verkligt nu. Om drygt två veckor smäller det. På min hemmablogg vardagsmotionaren.se kan du läsa om all min träning. Men nu är det läge att trappa ner min fysiska förberedelse och gå över till det mentala arbetet. |
Jag gick igenom hela tävlingsdagen med en kompis. Bit för bit. Så här är min plan:
Cykeln och all min utrustning tar jag på pendeln. Jag ska kolla med SL för jag tror det kan vara så att de öppnar t-centralen för cyklar, men jag måste ändå dubbelkolla det. Annars hojar jag från Karlberg eller Södra Station. Jag ska inte ta bärhjälp från någon utan jag fixar allt själv. Då har jag kontrollen.
Växlingsområdet kommer jag att hårdstudera dagen innan. Var springer vi in från vattnet, var cyklar vi ut, är det kanske en annan ingång med cykeln än vad det är för simningen och så vidare. Det är starter var troende minut och jag är inställd på att växlingsområdet kommer vara stort och kaosartad. Min fokus blir på mig själv och att kunna lokalisera min plats från alla håll och kanter. Jag tar med en stor färgglad handduk så att jag har något riktmärke att leta efter.
Oavsett om det regnar eller inte kommer jag ha mina vadtights i kompressionsmaterial, knälånga triathlonshorts, sporttop och triathlonlinne med stora fickor på ryggen under hela loppet. Jag gör inga byten. Allt jag gör är att ta av mig våtdräkten och dra på mig korta strumpor till cyklingen.
Jag ser växlingen nästan som ett lika stort moment som simningen, cyklingen och löpningen. Jag har tränat på växlingen och vet mina rutiner.
Cykeln ställer jag så att jag snabbt kan rulla ut den i färdriktningen. Väskan bakom bakhjulet, strumporna i höger och vänster cykelsko, uppknäppt hjälm bredvid glasögonen och handskarna, dragskosnörning och resårbandet till nummerlappen under hjälmen. Iiiih, vad kul det ska bli!
Min polare och jag fantiserade om vilka andra typer av deltagare vi kommer umgås nära med på simningen. Det gäller att vara taktisk i simningen och positionera sig rätt. Vi båda kom fram till att vi ska vara tuffa och lägga oss i bästa position. Inga ursäkter, vi ska köra vårt race! Ingen av oss är rädda för att bli översimmade så vi kör på. Jag har tränat flertalet gånger med Human Ambition på bojrundning och masstarter. Antingen ligger man ytterst och får det lite lugnare, men får simma aningens längre. Eller så lägger man sig i mitten och slipper navigera, men riskerar att bli översimmad. Eller så gör man som jag och min kompis planerar att göra, och det är att ligga närmast bojen, simma snyggt runt med innerarmen pekande mot färdriktningen som en roder och ytterarmen starkt simmande och med kraftfulla ben för att snabbt komma från bojen. Den helst bröstsimmande medtävlande göre sig icke besvär att ligga i vår väg!
Min KBT-schrink sa att stressnivån stiger när man kommer in i ett nytt "rum". Även en ärrad triathleträv tipsade om att vänta en 20 sekunder från det att du klivit upp ur vattnet tills du börjar dra av dig överdelen av våtdräkten. Adrenalin är värdefull energi som du inte vill slösa på stress ur vattnet. Personligen tar jag av överdelen av våtdräkten innan jag tar av mig mössa, glasögon och öronproppar. På det sättet slipper jag ha händerna fulla när jag ska dra ner dragkedjan. Väl vid cykeln får jag ta av mig hela våtdräkten, och jag har kommit fram till att jag snabbast får av mig den om jag trampar av mig dräkten vid fötterna.
Under badmössan har jag håret i en låg toffs som jag inte ändrar till cyklingen. Jag laddar cykeln med en flaska vatten, en flaska svag energidryck och en stor Snickers som jag äter en bit in på cyklingen när växlingstressen har lagt sig.
På cykeln gäller det att ha koll på vingliga medtävlande som cyklar fort nerför och bromsar hårt innan kurvorna. Även kolla över båda axlarna innan svängar och omkörningar. En är ju rutinerad Stockholmscyklist och vet att man lätt förvandlas till Kamikazepilot när andan faller på. Strax innan växlingsområdet lättar jag på växlarna och sköljer ur benen och sträcker på ryggen och höfterna.
Direkt efter växlingen till löpningen ska jag ta det lugnt första hundra metrarna så jag inte bränner ut mig. Jag kommer att jogga långsamt med korta steg samtidigt som jag ändrar om hårtofsen, och sedan ska jag köra på som vanligt.
Min största farhåga med löpningen är att jag kommer ha blivit kissnödig av all dryck på cykeln. När jag kör swimrun kan jag springa och kissa eftersom jag har lätta skor och jag varvar simning med löpning. Men jag kan omöjligen göra det när jag har på mig torra gympaskor med tjock vadering. Det är en oro som tyvärr stjäl energi och fokus. Jag har hormonspiral så jag får inte någon mens, men många oroar sig för vad de ska göra. För mig fungerade varken tampong eller menskopp. Och ska man vara ute så länge som tre-fyra timmar på spåret så måste många byta skydd. Personligen skulle jag ta på mig mina svarta byxor och låta blodet rinna, men alla är ju inte som jag... Jag hoppas innerligt att arrangörerna har placerat ut toaletter till oss tävlande längs med banan.
Efter att jag hade gått igenom allt det här med min polare kändes det mycket bättre. Inga fler tårar. Det kommer gå bra. Jag kommer inte sätta några banrekord, men ta mig fan om jag inte blir första personen i släkten som kör triathlon?! Och jag blir första i gamla kompisgänget som kör. Och jag kanske är den enda som kör från Bagartorp. Och den enda från Medieinstitutet som kör. Och... Jag sätter massor med rekord när man tänker efter. Fan vad grym jag är!