Anledningen till att jag lägger så mycket tid på träningen är för att jag gör det som stresshantering. Det började när jag gick i KBT för två år sedan...
Min man och jag försökte få barn i sju år. Efter ett par missfall och flera IVFer (provrörsbefruktning) fick vi äntligen vår lille son Noa. De sju åren var en mental bergochdalbana då jag hela tiden slets mellan hopp och förtvivlan. Mitt mål hade hela tiden varit att få hem ett levande barn. När vi väl hade fått det hade jag ingen vision om hur det skulle fortsätta, så livet med ett spädbarn blev som en smärre chock. Dessutom hade min hjärna vant sig vid en ständig stress och oro, och den avtog inte bara för att Noa äntligen fanns. Till slut blev det ohållbart.
Min personlighet hade förändrats. Jag hade en toleransnivå som Kalle Anka och kunde gråta och explodera var som helst. Jag var en förjävlig kund i butiker, att åka tunnelbana var fruktansvärt och min man fick så mycket skit och skäll så det är ett under att han fortfarande är kvar.När jag började med KBT fick jag i uppgift att skriva ner allt jag gjorde timme för timme och värdera varje sak med:
1. Hur viktigt var det?
2. Hur mycket energi gav det?
3. Hur kul var det?
Snabbt såg jag att jag bara gjorde saker som var viktiga. Aldrig lättsamma saker som fotbad, bio eller fika. Min psykolog gav mig i hemläxa att göra kul saker. Men jag minns en vinterdag i Tyresö när vi skulle grilla korv var jag så arg att jag knappt kunde andas. Jag kunde inte tillåta mig att njuta av snön och skogen utan saken att vi hade glömt tändstickor gjorde att jag höll på att implodera. Men det var bara att fortsätta med många och korta pauser.
Min personlighet hade förändrats. Jag hade en toleransnivå som Kalle Anka och kunde gråta och explodera var som helst. Jag var en förjävlig kund i butiker, att åka tunnelbana var fruktansvärt och min man fick så mycket skit och skäll så det är ett under att han fortfarande är kvar.När jag började med KBT fick jag i uppgift att skriva ner allt jag gjorde timme för timme och värdera varje sak med:
1. Hur viktigt var det?
2. Hur mycket energi gav det?
3. Hur kul var det?
Snabbt såg jag att jag bara gjorde saker som var viktiga. Aldrig lättsamma saker som fotbad, bio eller fika. Min psykolog gav mig i hemläxa att göra kul saker. Men jag minns en vinterdag i Tyresö när vi skulle grilla korv var jag så arg att jag knappt kunde andas. Jag kunde inte tillåta mig att njuta av snön och skogen utan saken att vi hade glömt tändstickor gjorde att jag höll på att implodera. Men det var bara att fortsätta med många och korta pauser.
Jag laddade ner en Pausa-app och bodyscan på Spotify. Mina kollegor var underbart tålmodiga som gillade att jag försvann från arbetsplatsen flera gånger om dagen för att göra andningsövningar. Till slut kunde jag uppskatta och få energi av att göra roliga "onödiga" saker, men lätt var det inte!
Jag var även tvungen att välja bort saker som gjorde mig stressad. Ett avgörande val var att köpa cykel och bränna SL-kortet. Det förändrade mitt liv!
När jag cyklar kan jag andas bort smärtor och när det är tungt använder jag mig av KBT och tänker på dofterna, färgerna och de härliga endorfinerna. Att cykla är att vara "just nu" och det älskar jag. I Stockholmstrafiken finns det inte plats för grubblerier och i tuff motvind och piskande regn kan jag inte göra annat än att höja hårdrocksmusiken i hörlurarna och garva - för börjar man tänka negativt så är det lika bra att kliva av cykeln och sätta sig på tunnelbanan eller bilen med de andra dönickarna igen.
För tio år sedan gillade jag spinning men nu blir jag mest irriterad om instruktören inte har samma energinivå eller musiksmak som jag. Och jag är ju hästmänniska så för mig handlar motion om att uppleva saker och vara nära naturen. Under vintern kan hända att simhallar är bra men på cykeln kan jag faktiskt bara kränga på dubbdäck så är saken biff. Och ärligt talat, att cykla i snö är galet roligt! Det enda som slår att cykla genom en snötäckt Hagapark är att pulsa genom snön med en häst.
Jag känner snabbt igen stressymptom när de kommer krypande tillbaka. Men nu vet jag hur jag ska hantera dem. Jag är entusiastisk som gamla goda Theresia men mer realistisk nu. Jag säger nej utan att få dåligt samvete och jag värderar vardagsmotionen som guld.
Spana gärna in – och lyssna på min Spotify-lista!
http://open.spotify.com/user/theresiaviska/playlist/3C9pkAJrpYjpRx5T5XUIfR
Jag var även tvungen att välja bort saker som gjorde mig stressad. Ett avgörande val var att köpa cykel och bränna SL-kortet. Det förändrade mitt liv!
När jag cyklar kan jag andas bort smärtor och när det är tungt använder jag mig av KBT och tänker på dofterna, färgerna och de härliga endorfinerna. Att cykla är att vara "just nu" och det älskar jag. I Stockholmstrafiken finns det inte plats för grubblerier och i tuff motvind och piskande regn kan jag inte göra annat än att höja hårdrocksmusiken i hörlurarna och garva - för börjar man tänka negativt så är det lika bra att kliva av cykeln och sätta sig på tunnelbanan eller bilen med de andra dönickarna igen.
För tio år sedan gillade jag spinning men nu blir jag mest irriterad om instruktören inte har samma energinivå eller musiksmak som jag. Och jag är ju hästmänniska så för mig handlar motion om att uppleva saker och vara nära naturen. Under vintern kan hända att simhallar är bra men på cykeln kan jag faktiskt bara kränga på dubbdäck så är saken biff. Och ärligt talat, att cykla i snö är galet roligt! Det enda som slår att cykla genom en snötäckt Hagapark är att pulsa genom snön med en häst.
Jag känner snabbt igen stressymptom när de kommer krypande tillbaka. Men nu vet jag hur jag ska hantera dem. Jag är entusiastisk som gamla goda Theresia men mer realistisk nu. Jag säger nej utan att få dåligt samvete och jag värderar vardagsmotionen som guld.
Spana gärna in – och lyssna på min Spotify-lista!
http://open.spotify.com/user/theresiaviska/playlist/3C9pkAJrpYjpRx5T5XUIfR
/ Theresia