Efter att mest ha cykeltränat på landet de senaste veckorna körde jag äntligen en omgång triathlon, Vattenfall World Triathlon Stockholms träningstävling vid Sjöhistoriska. Ärrad av förra tillfällets katastrofala växlingar som skapade cykelstress och andnöd vid löpningen var dagens uppgift enkel - att andas genom växlingen. |
Innan starten gick jag till cykel- och växlingsgurun från Team Snabbare för att få bra tips. Jag ställde mina "dumma" frågor om enkla rundtrampsövningar och regler för omkörningar under lopp. Guld värt.
Sen var det dags att börja göra mina andningsövningar och börja fokusera. Jag var inte nervös men jag behövde ändå hitta något form av lugn för att inte få samma dåliga upplevelse som förra gången.
Jag profylaxandades som man gör i det första stadiet av förlossningen. Jag kommer inte ihåg vad det heter, men den går ut på att ta långa, djupa och långsamma andetag och slappna av i hela ansiktet och kroppen. På det sättet får jag ner pulsen, slappnar av i musklerna, jag blir lugn och märker inte av eventuella smärtor. Dessutom brukar jag rikta blicken mot något jag tycker ser trevligt ut, typ träden eller himlen eller något. Sedan när jag låg i vattnet och väntade på startsignal låg jag på rygg och tittade upp mot solen.
Tanken med simningen var att ösa på, och det blev rätt jobbigt. Men fan, det var jävligt kul ändå! Den här gången höll jag inte undan och visade inte så mycket hänsyn. Det var som ett galet party i ett bollhav. Alla verkade ha superkul men hade ingen skam över att köra över varandra totalt. Vattnet slutade aldrig koka. Det roligaste var bojrundningen. Jävlar alltså. Från att ha blivit översimmad av torpeder hade klungan nu förvandlats till ett gäng bröstsimmande nybörjare. Då tog jag mitt tillfälle i akt och mejade rätt genom massan med kraftiga bensparkar. Så. Galet. Kul. Simmet hem var i kokande, glittrande vatten med solen i ansiktet. Så himla underbart!
Sen var det dags att börja göra mina andningsövningar och börja fokusera. Jag var inte nervös men jag behövde ändå hitta något form av lugn för att inte få samma dåliga upplevelse som förra gången.
Jag profylaxandades som man gör i det första stadiet av förlossningen. Jag kommer inte ihåg vad det heter, men den går ut på att ta långa, djupa och långsamma andetag och slappna av i hela ansiktet och kroppen. På det sättet får jag ner pulsen, slappnar av i musklerna, jag blir lugn och märker inte av eventuella smärtor. Dessutom brukar jag rikta blicken mot något jag tycker ser trevligt ut, typ träden eller himlen eller något. Sedan när jag låg i vattnet och väntade på startsignal låg jag på rygg och tittade upp mot solen.
Tanken med simningen var att ösa på, och det blev rätt jobbigt. Men fan, det var jävligt kul ändå! Den här gången höll jag inte undan och visade inte så mycket hänsyn. Det var som ett galet party i ett bollhav. Alla verkade ha superkul men hade ingen skam över att köra över varandra totalt. Vattnet slutade aldrig koka. Det roligaste var bojrundningen. Jävlar alltså. Från att ha blivit översimmad av torpeder hade klungan nu förvandlats till ett gäng bröstsimmande nybörjare. Då tog jag mitt tillfälle i akt och mejade rätt genom massan med kraftiga bensparkar. Så. Galet. Kul. Simmet hem var i kokande, glittrande vatten med solen i ansiktet. Så himla underbart!
Cyklingen var också himla kul. Även fast instruktörerna sa innan att vi skulle ta det lugnt i trafiken var det som att alla, inklusive jag själv, förvandlades till kamikazepiloter. Plötsliga omkörningar utan att titta sig över axeln, omkörning på insidan, omkörning ut i motsatt körriktning, växlar som skramlade, Kronancyklar, damcyklar, ufon, räsers, tempohojar, you name it. Allt var där och what happens on the bike stays on the bike.
Min paradgren löpning var det som kändes sämst. Men va fan, jag hänger inte läpp för det. Löpning är inte löpning i triathlon. Allt sätts ur spel när man kör alla discipliner efter varandra. Triathlon är verkligen EN sport, och inte tre sammanslagna. Trots att jag profylaxandades, log som galna Jokern i Batman och var allt annat än stressad så slog jag min förra tid med en minut. Hepp!
Min paradgren löpning var det som kändes sämst. Men va fan, jag hänger inte läpp för det. Löpning är inte löpning i triathlon. Allt sätts ur spel när man kör alla discipliner efter varandra. Triathlon är verkligen EN sport, och inte tre sammanslagna. Trots att jag profylaxandades, log som galna Jokern i Batman och var allt annat än stressad så slog jag min förra tid med en minut. Hepp!