I söndags körde jag Stockholm Royal Park Aquathlon vid Sjöhistoriska museet. Jag ställde upp i klassen 2 km simning och 14 km löpning. Timmen innan start fick jag en utomkroppslig upplevelse...
och jag undrade vad jag egentligen hade gett mig in på. Men det var enligt plan. Mitt sätt att kunna fokusera är att bli riktigt jävla nervös.
I love the smell of neoprene in the morning. Och jag älskar tävlingsplatser. Så mycket spänning, nervositet och förväntan i luften. Jag hälsade jag på mina lagkamrater Ida, Anne och Malin men sen höll jag ner blicken så gott jag kunde. Jag vågade inte titta på alla andra tävlande och bli skrämd över hur snabba de eventuellt skulle se ut. Det var på gränsen att jag höll på att börja gråta av nervositet men jag höll igen. Alla mina nerver är bara en del av min process att bli fokuserad, så innerst inne kände jag mig ändå trygg.
Övermäktig kraft
När masstarten gick och vattnet började koka fick jag en enorm lyckokänsla. Det är så coolt, jag älskar det! Alla adrenalinstinna idrottare som kämpar fysiskt och taktiskt för att nå samma mål. Och kraften hos alla som ska ta sig genom vatten och sen över land är övermäktigt.
Efter 400 meter började jag slappna av och tänkte på att sträcka på mig och känna vattnet. För mig som är en stresskärring är såna här typer av aktiviteter rena himmelriket. Jag tänker aldrig på momsredovisningen, middagen eller inte ens på sex. Jag är bara "just nu" och det är gudomlig avslappning för mig. Bara någon enstaka gång när jag fick en plötslig fot i nyllet eller så, blev jag irriterad och tänkte "måtte djävulen ta alla bröstsimmare" men annars var jag jävligt harmonisk och jag kände mig som en redig kraftkvinna.
Gå-in-i-väggengräns
Min stora fasa över söndagens lopp var varken simningen eller löpningen. Det går som det går, det är inte så mycket att orda om. Där jag blir riktigt stressad är växlingen. Så mitt enda uppdrag för söndagen var att andas genom hela växlingen och jag tyckte att jag skötte det snyggt. Löpningen satte jag igång bra och jag höll ett jämt tempo loppet igenom. Jag känner min kropp så pass bra och jag kunde hålla mig precis under min kramp- och gå-in-i-väggengräns hela tiden.
Med historiskt OS-vatten vid min högersida sprang jag två varv längs med stigar där jag har ridit på vilda ponnys på 80-talet och gräsmattor där jag druckit billigt skitvin på 90-talet. Djurgården är verkligen fantastiskt! Men det sket jag högaktningsfullt i när jag sprang i underbar koncentration. Jag hade lyckats kissa två gånger i våtdräkten så jag slapp magknip eller kisstress. Jag sprang i mål som en stolt vardagsmotionär på en hedervärd sjundeplats.
Jag har bestämt mig för att låssas vara manlig sportjournalist och säga "Theresia Viska, 37 år från Solna, knep sjundeplatsen i Stocholm Royal Park Aquathlon" och strunta i att det var åtta olika klasser, med både damer och herrar, och med individuella bedrifter. Ta mig fan, jag tror egentligen att jag kom på sjunde plats i världen! Så bra kändes det!
I love the smell of neoprene in the morning. Och jag älskar tävlingsplatser. Så mycket spänning, nervositet och förväntan i luften. Jag hälsade jag på mina lagkamrater Ida, Anne och Malin men sen höll jag ner blicken så gott jag kunde. Jag vågade inte titta på alla andra tävlande och bli skrämd över hur snabba de eventuellt skulle se ut. Det var på gränsen att jag höll på att börja gråta av nervositet men jag höll igen. Alla mina nerver är bara en del av min process att bli fokuserad, så innerst inne kände jag mig ändå trygg.
Övermäktig kraft
När masstarten gick och vattnet började koka fick jag en enorm lyckokänsla. Det är så coolt, jag älskar det! Alla adrenalinstinna idrottare som kämpar fysiskt och taktiskt för att nå samma mål. Och kraften hos alla som ska ta sig genom vatten och sen över land är övermäktigt.
Efter 400 meter började jag slappna av och tänkte på att sträcka på mig och känna vattnet. För mig som är en stresskärring är såna här typer av aktiviteter rena himmelriket. Jag tänker aldrig på momsredovisningen, middagen eller inte ens på sex. Jag är bara "just nu" och det är gudomlig avslappning för mig. Bara någon enstaka gång när jag fick en plötslig fot i nyllet eller så, blev jag irriterad och tänkte "måtte djävulen ta alla bröstsimmare" men annars var jag jävligt harmonisk och jag kände mig som en redig kraftkvinna.
Gå-in-i-väggengräns
Min stora fasa över söndagens lopp var varken simningen eller löpningen. Det går som det går, det är inte så mycket att orda om. Där jag blir riktigt stressad är växlingen. Så mitt enda uppdrag för söndagen var att andas genom hela växlingen och jag tyckte att jag skötte det snyggt. Löpningen satte jag igång bra och jag höll ett jämt tempo loppet igenom. Jag känner min kropp så pass bra och jag kunde hålla mig precis under min kramp- och gå-in-i-väggengräns hela tiden.
Med historiskt OS-vatten vid min högersida sprang jag två varv längs med stigar där jag har ridit på vilda ponnys på 80-talet och gräsmattor där jag druckit billigt skitvin på 90-talet. Djurgården är verkligen fantastiskt! Men det sket jag högaktningsfullt i när jag sprang i underbar koncentration. Jag hade lyckats kissa två gånger i våtdräkten så jag slapp magknip eller kisstress. Jag sprang i mål som en stolt vardagsmotionär på en hedervärd sjundeplats.
Jag har bestämt mig för att låssas vara manlig sportjournalist och säga "Theresia Viska, 37 år från Solna, knep sjundeplatsen i Stocholm Royal Park Aquathlon" och strunta i att det var åtta olika klasser, med både damer och herrar, och med individuella bedrifter. Ta mig fan, jag tror egentligen att jag kom på sjunde plats i världen! Så bra kändes det!