Nyligen var hinderloppet Tough Viking i Hagaparken. Det ser kul ut, men jösses vad tufft! Jag är alldeles för feg och dålig för att vara med i något sånt lopp. Min pappa säger att..
...vara rädd och att vara feg inte är samma saker. Att vara rädd hör ihop med mod. Så när jag säger att jag ibland är så rädd att tårarna rinner betyder inte det att jag kommer att fega ur. Däremot betyder det att jag förmodligen kommer revidera min träningsplan och se över vilka förbättringar jag kan göra.
När jag var liten jobbade min pappa som yrkesofficer. Han var inte så närvarande till vardags utan det var morsan som fick sköta markservicen. Däremot gillade han friluftslivet och det var han som tog ut oss fem barn i skogen på helgerna.
Humor från mamma - mod från pappa
I Enköping brukade vi åka skridskor på Äspussen, åka långfärdskidor och grilla falukorv i skogen och så var vi i Skattmansöådalen och åkte slalom (störtlopp, om man ska vara ärlig) och plockade svamp varenda jävla helg under hösten.
Morsan är den som har satt humorn och tryggheten i mig. Farsan är den som har satt modet i mig.
Jag kan ha varit sex år, eller så, när jag åkte slalom mellan pappas ben. I backen i Skattmansöådalen fanns det en platå i mitten av backen där vi stannade till. Då lämnade pappa mig! Jag stod kvar på kanten till den sista nerfarten medan farsan zickzackade sina militärhöfter nerför.
Tårarna sprutade som Lille Skutt. Nej vänta, jag hulkgrät. Jag kommer tydligt ihåg hur vuxna stannade och frågade hur det stod till men jag var okontaktbar. Tårarna sprutade för jag vågade inte ta mig ner på egen hand. Men som en blixt från klar himmel kastade jag mig ner. Som ett spjut for jag nerför branten (ja alltså, vi snackar Uppland här, så ”branten” är nog att ta i) och landade i staketet till liftkön. Och sen körde jag med glädje upp och ner på egen hand resten av dagen.
Farsan och jag har pratat igenom det där. Jag har lätt för att bli bitter på honom för att han bara åkte ifrån mig. Samtidigt vet jag att jag reagerar med exakt samma mönster i arbetslivet och ridningen/träningen nu som vuxen. Jag är rädd – men jag är inte feg. Och det är en väldigt stor skillnad. Jag bangar inte, även fast jag velar, funderar och planerar en hel del innan jag utför något.
Men vissa saker är jag faktiskt alldeles för feg för att göra.
Lova att inte skratta nu. Men jag pratar om en sån enkel grej som att hoppa jämfota upp på en låg plint. Eller mardrömmen - att hoppa över ett staket. Jag har målat upp en klar och tydlig bild i huvudet av när jag slår i Conversen i staketet och faller som en fura och slår hakan i gruset.
Jag försökte förklara den fegheten för en kompis som deltog i Tough Viking. Han förstod inte riktigt. Men jag sa att det är ungefär som när man var liten och spelade brännboll. Som tjej blev man oftast tillsagd att ta kärringracket samtidigt som halva klassen ställde sig en meter framför nyllet på en. Om ingen i hela världen tror på en, då slår man inga home runs, kan jag lova.
Jag tittar avundsjukt på alla tighta crossfitbrudar som deltar i hinderlopp och tänker att jag säkert har fysiken att klara ett sånt lopp. Men så har jag sett att man måste springa uppför en stor skateboardramp. Och där kommer min feghet in. Det GÅR inte, jag KAN inte! Det totala skammen att springa, halka och glida ner gång på gång får mig att inte ens tänka tanken på att vara med i ett sånt lopp.
För ett par år sedan tränade jag på Friskis & Svettis. Jag skulle hoppa jämfota över ett litet innebandymål men redan från start saxade jag över. Instruktören försökte peppa men jag svarade rakt och osentimentalt att jag KAN inte. Jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv ens testat, för jag vet ju redan hur dålig jag är.
Vänta här nu... Det här är inte feghet. Det här är ta mig fan ett mentalt handikapp!
Vill jag vara med i Tough Viking? Jag måste fundera på det. Om svaret blir ja då får jag lov att sätta upp en träningsplan. För jag är långt ifrån en talang eller ett fysiskt under. Men det finns övningar så man kan lära sig det mesta. Då kommer fegheten gå över till rädsla. Och rädsla hör ihop med mod, för det har farsan sagt.
Ålrajt folk, jag ska utmana mig själv. Jag måste testa att träna såna där äckliga, läskiga grejer som jag tycker att jag är för feg för att göra. Sen får vi se vart det leder. Men testa ska man alltid göra!
När jag var liten jobbade min pappa som yrkesofficer. Han var inte så närvarande till vardags utan det var morsan som fick sköta markservicen. Däremot gillade han friluftslivet och det var han som tog ut oss fem barn i skogen på helgerna.
Humor från mamma - mod från pappa
I Enköping brukade vi åka skridskor på Äspussen, åka långfärdskidor och grilla falukorv i skogen och så var vi i Skattmansöådalen och åkte slalom (störtlopp, om man ska vara ärlig) och plockade svamp varenda jävla helg under hösten.
Morsan är den som har satt humorn och tryggheten i mig. Farsan är den som har satt modet i mig.
Jag kan ha varit sex år, eller så, när jag åkte slalom mellan pappas ben. I backen i Skattmansöådalen fanns det en platå i mitten av backen där vi stannade till. Då lämnade pappa mig! Jag stod kvar på kanten till den sista nerfarten medan farsan zickzackade sina militärhöfter nerför.
Tårarna sprutade som Lille Skutt. Nej vänta, jag hulkgrät. Jag kommer tydligt ihåg hur vuxna stannade och frågade hur det stod till men jag var okontaktbar. Tårarna sprutade för jag vågade inte ta mig ner på egen hand. Men som en blixt från klar himmel kastade jag mig ner. Som ett spjut for jag nerför branten (ja alltså, vi snackar Uppland här, så ”branten” är nog att ta i) och landade i staketet till liftkön. Och sen körde jag med glädje upp och ner på egen hand resten av dagen.
Farsan och jag har pratat igenom det där. Jag har lätt för att bli bitter på honom för att han bara åkte ifrån mig. Samtidigt vet jag att jag reagerar med exakt samma mönster i arbetslivet och ridningen/träningen nu som vuxen. Jag är rädd – men jag är inte feg. Och det är en väldigt stor skillnad. Jag bangar inte, även fast jag velar, funderar och planerar en hel del innan jag utför något.
Men vissa saker är jag faktiskt alldeles för feg för att göra.
Lova att inte skratta nu. Men jag pratar om en sån enkel grej som att hoppa jämfota upp på en låg plint. Eller mardrömmen - att hoppa över ett staket. Jag har målat upp en klar och tydlig bild i huvudet av när jag slår i Conversen i staketet och faller som en fura och slår hakan i gruset.
Jag försökte förklara den fegheten för en kompis som deltog i Tough Viking. Han förstod inte riktigt. Men jag sa att det är ungefär som när man var liten och spelade brännboll. Som tjej blev man oftast tillsagd att ta kärringracket samtidigt som halva klassen ställde sig en meter framför nyllet på en. Om ingen i hela världen tror på en, då slår man inga home runs, kan jag lova.
Jag tittar avundsjukt på alla tighta crossfitbrudar som deltar i hinderlopp och tänker att jag säkert har fysiken att klara ett sånt lopp. Men så har jag sett att man måste springa uppför en stor skateboardramp. Och där kommer min feghet in. Det GÅR inte, jag KAN inte! Det totala skammen att springa, halka och glida ner gång på gång får mig att inte ens tänka tanken på att vara med i ett sånt lopp.
För ett par år sedan tränade jag på Friskis & Svettis. Jag skulle hoppa jämfota över ett litet innebandymål men redan från start saxade jag över. Instruktören försökte peppa men jag svarade rakt och osentimentalt att jag KAN inte. Jag har faktiskt aldrig i hela mitt liv ens testat, för jag vet ju redan hur dålig jag är.
Vänta här nu... Det här är inte feghet. Det här är ta mig fan ett mentalt handikapp!
Vill jag vara med i Tough Viking? Jag måste fundera på det. Om svaret blir ja då får jag lov att sätta upp en träningsplan. För jag är långt ifrån en talang eller ett fysiskt under. Men det finns övningar så man kan lära sig det mesta. Då kommer fegheten gå över till rädsla. Och rädsla hör ihop med mod, för det har farsan sagt.
Ålrajt folk, jag ska utmana mig själv. Jag måste testa att träna såna där äckliga, läskiga grejer som jag tycker att jag är för feg för att göra. Sen får vi se vart det leder. Men testa ska man alltid göra!
Min storebror Magnus, pappa och jag i Roslagen.
Mamma och jag på torpet i Enköping.
Jag tror att man formas av både sin omgivning och sin uppväxt. Men allt går inte att skylla ifrån sig på andra för. Ibland måste man kavla upp ärmarna och ta tag i saker på egen hand. Som att våga vara med i läskiga lopp till exempel, eller ännu värre.... Att hoppa jämfota!
/Theresia
/Theresia